Obehagsbländning från elljus
Obehagsbländning uppstår från ljuskällor eller ljusarmaturer som har en högre luminans än ögat är adapterat för. Bländningen kan uppstå omedelbart men den kan också bli uppenbar först efter en längre tid.
Graden av obehagsbländning beror på luminansen och storleken på bländkällan, bakgrundsluminansen, mot vilken bländkällan betraktas, samt bländkällans position i förhållande till synriktningen. Armaturens luminans, ytstorlek, låg bakgrundsluminans och närheten till synriktningen är alla faktorer som ökar graden av obehagsbländning.
I belysningsplanering bör därför alltid armaturens luminans sättas i relation till bakgrundsluminansen. Ju närmare ögat den lysande ytan befinner sig i blickriktningen desto större är risken för störande bländning.
I öppna armaturer, speciellt sådana för kompakta och intensiva ljuskällor med stort ljusflöde, är det som regel ljuskällan själv eller en spegelbild av den i blanka reflektorer eller arbetsmaterial som ger bländningseffekter. Ett sätt att reducera obehagsbländning är att använda matta reflektorer och storytiga armaturer.
Obehagsbländningen kan även reduceras genom att öka ljusheten på rummets väggar och tak. Detta kan åstadkommas på olika sätt:
- Armaturerna kan förses med viss andel uppljus.
- Armaturerna kan monteras närmare rummets väggar.
- Väggen kan belysas separat eller ökas i ljushet genom att välja högre reflektionsfaktorer på väggytorna.
Allt för ljusa väggar i förhållande till synobjektet kan skapa adaptationsproblem. Rumsytornas ljushet skall därför anpassas till synförutsättningarna och begränsas i enlighet med anvisningar som anges under avsnittet Luminansfördelning och luminansbegränsningar.